MIN SUPERKRAFT SOM EN HYPOHJÄLTE
ÄR ATT JONGLERA.

Helen Ball – typ 1-diabetes

En morgon vaknade jag (väldigt omtöcknad eftersom jag hade haft en känning på natten) och hittade ett obehagligt brev på dörrmattan. I brevet stod att jag skulle bötfällas om jag inte registrerade mig på nytt för att beställa mina diabeteshjälpmedel. Trots att diabetes inte går att bota måste vi registrera oss på nytt vart tionde år för att få våra recept. I vanliga fall är det bara för läkaren att skicka iväg en blankett, men jag hade nyligen flyttat och inte skrivit in mig på en ny läkarmottagning. Jag hade skjutit upp överföringen av min vård eftersom jag hade flyttat längre från min arbetsplats och även utanför upptagningsområdet för min läkarmottagning. Det hade varit bekvämt att kunna gå dit på lunchen eller titta förbi efter jobbet, och uppriktigt sagt så gillade jag verkligen mitt team och orkade inte med allt vad det innebar att behöva lära känna ett nytt. När brevet kom den där morgonen var det lika irriterande som när någon petar en i naveln, så jag blev helt enkelt tvungen att hitta en ny läkare. Det var egentligen ingen stor sak, men jag brast plötsligt ut i gråt och rasade ihop i hallen. Mer likt ett småbarn än en 30-årig kvinna ringde jag min mamma för att få tröst. Hon fick mig att ta mig samman och sa åt mig att ta tag i saken (precis det jag behövde höra), så jag ringde till jobbet och sa att jag skulle komma lite senare. Hela förmiddagen körde jag runt till olika läkarmottagningar för att hitta en som jag lätt kunde ta mig till, som tog emot nya patienter och som hade öppettider som passade mina arbetstider. Det var ordnat på ett par timmar, men jag var utmattad på grund av min störda nattsömn och mitt känsloutbrott.

jugglerNär jag kom till jobbet berättade jag vad som hänt för min kollega och kunde skratta åt mitt besynnerliga utbrott. Jag har tur som jobbar inom medicinbranschen och har några riktigt empatiska kollegor, men de kunde inte förstå mitt tillfälliga sammanbrott. Då upptäckte jag en påse med plastbollar i ett hörn. De hade blivit kvar efter en workshop som vi hade haft några veckor tidigare, och jag gick och hämtade dem och frågade om mina kollegor hade lust att kasta boll. De skulle fånga så många bollar som möjligt utan att tappa någon av dem, och den som kunde hålla i flest vann. Jag började kasta bollar mot dem och satte en etikett på varje boll: laga mat, göra färdigt en rapport åt chefen, boka semester, laga bilen, städa badrummet, ta en fika med vänner, lägga ett födelsedagskort på brevlådan… En rad vardagliga uppgifter. Därefter började jag även kasta diabetesrelaterade bollar: mäta blodsocker, ta insulin, räkna kolhydrater, boka läkarbesök, boka sjukhusbesök, boka syntest, beställa recept på insulin, hämta ut insulinet, inse att man glömt beställa blodsockerstickor samtidigt som insulinet så att man får göra en ny beställning, hämta ut den beställningen, gå till affären och köpa mer livsmedel för insulinkänningsbehandling, skriva ner/ladda ner blodsockermätning, analysera blodsockermätningar, göra dosjusteringar… Listan tog aldrig slut. De kunde förstås inte hålla alla bollarna och fick till slut se hur de föll i golvet. Jag sa: ”Det som hände mig i morse var helt enkelt att jag tappade mina bollar!”

De enda tillfällena då jag blir irrationellt känslosam på grund av min diabetes är när jag får överraskningar som det där brevet. Det kan vara ett oväntat brev, att råka få slut på hjälpmedel, att blodsockermätarens batterier tar slut eller det allra vanligaste – en känning! Det är som om någon kastar en boll rakt på ens näsa, så att man tappar allt man har för händer och ibland rasar ihop i en hög på golvet. Det mest frustrerande är nog att det är vid dessa tillfällen som min diabetes faktiskt kan sätta stopp för mina planer och hindra mig från att göra det jag vill. Men man rycker upp sig igen… ibland med lite hjälp från sin mamma! Alla tappar någon gång en boll eller två, men det viktigaste är att veta att de går att plocka upp igen, och några extra händer kan hjälpa en att bära bördan.